Den sanna historien om Eline och den förtrollade trädgården. Av mig själv.
Det var en gång en liten flicka som hette Eline. Hon hade långt mörkt hår och älskade blommor och växter. Det gick inte en dag utan att hon plockade en bukett med rosor eller vattnade sina krukväxter. Dagen hon fyllde tio år gick hon lite längre bort från den lilla stugan där hon bodde med sina föräldrar. Hon gick in i skogen och kom ut på en stor äng. I slutet av ängen tornade det upp sig en enorm mur.
Hon blev fruktansvärt nyfiken på vad det var. Då hörde hon någon snyfta. Eline såg sig om och upptäckte en gammal gumma som gick och trevade på marken.
”Kära mor, vad är det som är fel?” frågade Eline förtvivlat. Gumman vände på huvudet.
”Snälla, hjälp mig. Mina ögon ser inte mer, jag tappade precis mitt guldsmycke på marken och nu kan jag inte finna det.” Eline letade på marken och hittade direkt det lilla guldhalsbandet.
”Jag har hittat det, mor.” sa Eline. Gumman gav upp ett glädjetjut och bad Eline att hjälpa henne att sätta på det. När det var gjort tog gumman hennes hand.
”Tack mitt barn för att du visade en sån vänlighet för en gammal kvinna. Som tack ska du få en sak av mig som kommer hjälpa dig i framtiden.
Gumman tig fram ett skrynkligt papper och tryckte det i hennes hand.
”Om du är vilsen är det bara att titta på kartan och tänka på vart du vill hitta.” sa hon och lunkade iväg. Eline stoppade kartan i fickan på sin röda klänning och gick närmare muren. Hon var fasligt nyfiken på vad som kunde gömma sig bakom den. Var det ett slott? Ett annat land? Hon följde muren men hittade ingen dörr.
Solen stod högst upp på himlen när hon nådde ett litet fönster. Hn ställde sig på tå och kikade in.
Det var den underbaraste av syner. Ändlösa rader av rabatter och buskar. Mängder med prunkande fruktträd och små dammar med näckrosor. Hon kisade med ögonen och upptäckte en liten glänta. I mitten av den stod det sju röda blommor och en svart.
Eline hade aldrig sett några liknande blommor förut och bestämde sig för att det skulle bli hennes tioårsblommor.
Ivrig började hon springa längs med muren, helst besatt av tanken på de ovanliga blommorna. Hon hade helt glömt bort mammas förmaningar och märkte inte ens att det började bli kväll. Utmattad och hungrig satte hon sig för att vila. Vad skulle hon göra?
Då kom hon att tänka på kartan. Hon vecklade upp den. Det var bara ett tomt papper.
”Gumman lurade mig. Det här är inte alls någon karta.” suckade hon för sig själv. Hon tittade på den blanka ytan samtidigt som hon omedvetet tänkte på den underbara trädgården. Helt plötsligt dök det upp några sträck och ett kryss. Hon jublade av glädje. Hur hade hon kunnat glömma att den var förtrollad?
Eline följde kartan och helt plötsligt stod hon framför en öppning i muren. Hon gick snabbt in och omgavs på direkten av den underbaraste doften i hela världen.
Som förtrollad gick hon in i trädgården och märkte inte ens när muren slöts bakom henne.
Hon kom fram till gläntan och började genast plocka de röda blommorna. Eline märkte inte att luften förändrades runt henne. Mörk energi pulserade runt henne och svart rök flöt på marken. För varje blomma hon plockade blev hon ett år äldre. Men Eline märkte ingenting. När hon sträckte ut handen för att plocka den svarta blomman hörde hon någon skrika. Hon vände sig om, men såg ingen. Med ens märkte hon att hennes klänning hade blivit alldeles för liten och att hennes hår räckte ända ner till marken.
”Vad har hänt med mig?” skrek hon förtvivlat. Eline kröp fram till en damm och såg sitt sju år äldre jag. Det var en bekant främling. Hon var yr, det är ingen lätt sak att åldras sju år på ett ögonblick. Plötsligt hörde hon en röst.
”Du har plockat förbannelsens blommor. För varje blomma du plockade måste du stanna ett år här i trädgården.”
Eline såg sig om men lyckades inte se vem som hade pratat. Hon såg på de röda blommorna på marken. Sju stycken. Sju år. Hon började gå.
Sju år senare
Eline hade precis vattnat en rosenbuske när hon hörde fotsteg. Förvånad fortsatte hon lyssna. Något sådant hade hon inte hört på de sju åren hon varit fångad i trädgården. Ut genom en buske kom den gamla gumman som hade gett henne kartan.
”Varför gav du mig kartan?” frågade Eline anklagande. ”Du visste att jag skulle använda den för att komma in i trädgården.” Gumman skrockade.
”Men du har väl inte saknat någonting här?” frågade hon. Eline svarade inte. Visst, hon hade inte varit hungrig eller frusit. Bara fått göra det hon älskade mest i sju år. Men det hade varit ensamt.
”Varför åldrades jag när jag plockade blommorna och varför har jag inte gjort det sen dess?”
”Det vet man aldrig. Men nu, mitt barn måste jag be dig om en tjänst. Plocka den svarta blomman.”
”Nej. Jag tänker aldrig plocka blommor mer i hela mitt liv.” sa Eline bestämt.
”Jo. Det är mycket viktigt. Jag lovar att det är värt det.” Eline drog en hand genom sitt hår som räckte ända ner till marken. Klänningen som tillhörde hennes tioåriga jag satt obekvämt och trångt.
”Okej. Jag gör det.” Hon gick fram till gläntan som var tom på sånär den svarta blomman. Innan hon gav sig tid att ångra sig, ryckte hon upp blomman med rötterna.
En kraftig vind svepte in över gläntan och försvann lika fort som den hade kommit. Eline hörde ett skratt och vände sig om. Där stod inte en gammal gumma längre, utan en ung stilig man.
”Du har räddat mig.” utbrast han. ”Bara en som har varit exakt sju år i trädgården kan plocka den svarta blomman och lösa förbannelsen. Jag har varit gumma i flera hundra år. Men du upphävde det. Jag är så tacksam.” sa han innerligt. Eline visste inte vad hon skulle säga. Han gick fram till henne.
”Men då kan jag väl gå hem nu?” frågade hon. Han nickade, men sedan skakade han på huvudet.
”Jag skulle egentligen bara vara gumma i sju år, men så fort jag gick ut från trädgården blev det sju hundra år. Jag kunde inte återvända till mitt rike. Tiden går långsamt här inne. Det har faktiskt gått sju hundra år därute. Du har inget hem.” sa han ledsamt.
”Men vi kan ju alltid stanna här.” sa han. Vi. Han skulle också stanna. Klart att Eline ville vara kvar då.
Och så levde Eline och hennes stiliga följeslagare lyckliga i alla sina dagar i den förtrollade trädgården.
SLUT
